Den 28 dec. 1952 i ett litet torp, där vägen tog slut i Stensjön, Sunne församling, föddes jag. Inte så långt från norska gränsen.
Barnmorskan kunde, tack vare militärens bandvagnar, ta sig fram i det tjocka lagret av snö, som nådde upp till halva fönstren.
På 75 år hade det inte fötts barn i det torpet, så det var stor sensation!
I Stensjön bodde nästan enbart skogshuggare och deras familjer. Alla hade inte sina familjer med sig, utan bodde trångt i skogshuggar baracker.
Mina föräldrar hade kommit med tåget från Finland i början på dec. samma år.
Bagaget bestod av lite kläder och hemvävda trasmattor.
Skogshuggartorpen var dragiga och golven var väldigt kalla, så mattorna behövdes.
Min mormors kusin med familj bodde redan i torpet. De hade året innan lämnat Finland för att söka arbete i Sverige.
Vi bodde i Stensjön i ca 6 mån. och sen var det dags att ge sig iväg till nästa torp och en ny skog att avverka. Billerud var arbetsgivare och ägde skogshuggarbostäderna. Man flyttade ofta.
Farsan var lat av sig och åkte hellre iväg på sin motorcykel för att spela poker.
För det mesta var han borta i flera dagar.
Så för att det skulle finnas mat på bordet kände sig mamma tvungen att följa med till skogen och "barka". Det var tungt och slitsamt, men det var enda sättet att få ut farsan i skogen.
Mamma, som var 158 cm i strumplästen såg till att vi överlevde. Vi är mer eller mindre uppväxta på klimpvälling.
Jag och brorsan, som föddes i mars 1955 var med i skogen nästan varje dag.
Kan fortfarande framkalla en bild av "näcken", som kliver upp ur tjärnen och rövar med sig barn ner till botten!
Antar att man ville skrämma bort oss från stränderna, så att vi inte skulle ramla i och drunkna.
Nu i efterhand har jag fått reda på att farsan var en riktig charmör och avverkade tjejerna i byn, en efter en. Även en och annan gift kvinna hann han med också!
När han var hemma var han så svartsjuk att mamma inte ens fick tilltala hans kompisar, som följde honom hem. Kanske var det så att även hans kompisar tyckte att han skulle ta bättre hand om sin familj!
Jag har svårt att kalla honom "pappa" eftersom han inte uppförde sig som en sån.
Mamma var förbjuden att "klema bort" hans ungar, så vi fick hålla oss undan när han var hemma.
Men så fort han gav sig iväg igen fick vi sitta i mammas knä och hon lekte med oss.
Jag minns att det kändes så bra när hon stoppade täcket bakom nacken när vi skulle sova. Tack vare henne kände man sig trygg.
Vi hämtade mjölk hos en bonde och handlade "på krita" i lanthandeln.
Det bodde många finnar i byn och när det var avlöning, så var det ofta slagsmål och fylla. Men jag har aldrig sett farsan full eller medverka i något slagsmål.
Innan jag skulle börja skolan kunde jag både läsa och räkna, tack vare mamma!
Det finns mycket att berätta, men det blir inte mer denna gång!
Mamma och jag 6 mån gammal.